Familjedag på cykel? Nänä.

Sexton cyklister möttes upp kl 10 idag för att trampa ner till Trelleborgs velodrom och sedan hem till Malmö igen. Solen sken, himlen var blå och det var ganska skönt att cykla den första biten. Klungan som till stor del bestod av för varandra okända ansikten hade lite samarbetssvårigheter i början men det ordnade upp sig något efter att jag gormat och haft mig på ett ganska osympatiskt sätt.



Ner till Trelleborg gick det på i ett bra tempo. Mellan Svedala och Anderslöv fick ett par cyklister problem. Här dök det första tecknet upp på att det här minsann inte skulle bli någon familjedag på cykel. Jag försökte dra upp de som halkade efter i tron om att jag var rätt person för det. Egentligen visste jag bättre men som arrangör kände jag ett visst ansvar. När klungan då istället drog på som galningar i backarna på Ugglarpsvägen förstod jag att jag skulle få en tuff dag.

Efter Anderslöv blev sammanhållningen i gruppen lite bättre och de som tappade gavs hyfsade chanser att komma ikapp. Vi rullade in i Trelleborg och beskådade velodromen. Endast en vågade sig på ett halvt varv på den spruckna snöhögsprydda asfalten.



Så långt hade vinden till stor del kommit bakifrån eller från sidan. Nu väntade andra halvan av turen och den skulle inledas med sida mot i cirka 15 km för att sedan avlösas av 20 km rak motvind på 8-9 sekundmeter.

Vi började tappa cyklist efter cyklist. Jag försökte sansa tempot så att ingen skulle bli kvar ensam i vinden men mina desperata skrik fångades upp av vinden och fördes bara bakåt i gruppen. Här blev det lite dumt, vi tappade räkningen på hur många som droppade av samtidigt som täten drog och drog. Själv försökte jag stå över förning efter förning ända tills mitt dåliga samvete tog över och jag gick all out bara för att komma förbi cyklisten till höger.



I panik över att behöva släppa spelade jag ut vad jag trodde var mitt trumfkort:
- Som arrangör kräver jag att ni sänker tempot och stänger in mig i en vindstilla låda!
Jag fick dock bara ett hånflin och ett "Nänä" tillbaka och sen var det kört. De sista 15 km till brofästet tillbringades först i ensamhet och sedan med ytterligare en cyklist om fick släppa tätgruppen som nu blivit fem. I mitt huvud kom jag ikapp den andre cyklisten men jag kan inte bli kvitt känslan av att han kanske väntade in mig för att han inte visste vägen…



Sju av sexton tog sig alltså hela vägen mer eller mindre tillsammans. Var de andra blev av vet jag ännu inte. Kanske blåste någon i havet utan att det noterades. Det blev ju som sagt ingen familjedag på cykel, det här.